20101104

Samhällskontraktet är solidaritet och ansvar

Var igår inbjuden till Linné-universitetet för att samtala kring folkhälsa och hälsa med studerande och hälsokoordinatorer. På plats var även primärvårdsläkare som lyfte frågan om krav från politiken/professionen på patienten. Då gick mina tankar till ett inlägg från Johan Westerholm kring frågan.

          Vi behöver föra ett samtal kring vilket ansvar den enskilde har gentemot samhället vilka krav ska samhället ställa på den enskilde för att få ta del av våra gemensamma tjänster. Frågan kom upp utifrån ett medicinskt perspektiv gällande vilka krav vården kan ställa på patienten i form av egen ansvar på sin hälsa. Det kan tyckas som en självklarhet men jag vill lyfta frågan till ett bredare perspektiv.

        Om en rökare ska operas så ska vi ställa krav på rökfrihet och det är självklart för den patienten i fråga men även för mig och dig. Det är här solidariteten kommer på tal. Solidaritet är inte bara att vi betalar skatt och sedan genom transfereringar omfördelar resurserna till de som behöver dem mest. Vi har här en solidaritet genom att vi vet att som exempel rökare kräver mer vård än icke rökare. Med andra ord så tar de resurser från andra som behöver dem bättre. Här har, menar jag, rökaren ett eget ansvar för sin hälsa men också ett solidariskt ansvar för oss andra.

      Här är det kontraktet med samhället kommer in. Idag känner inte vi en samhörighet med staten, kommun utan ser det som den där som vi kan jävlas med. Vi ser inte längre att staten är vi. Vi har tappat ansvaret för vårt gemensamma. Vi har överlämnat det till någon annan. Jag skrev i ett tidigare inlägg
Men sakta, vart efter vi fick inflytande och makt, så fördes mer och mer över på staten som vi blev en del av. Staten blev vi och de som vi tagit ansvar för i kvarteret fördes över till en tjänsteman någon annanstans. Vi behövde inte längre engagera oss. Någon annan gjorde det. Här så började också socialdemokraterna tappa mark.
       Så lyfte läkarna frågan om vi politiker kunde besluta i frågan. Jag blev svävande på svaret för visst kan vi med ett klubbslag besluta men är frågan löst? Vi behöver lyfta samtalet om vårt gemensamma ansvar för samhället (här är samhället alla vi) och vår solidaritet till det samma. Rökaren som ska opereras är bara ett exempel. Vi kan ta barn och föräldrar och frågan kring cykelhjälmen precis samma fråga om ansvar och solidaritet. Exemplen kan radas upp men frågan är hur vi får tillbaka ansvaret för vårt gemensamma. Att vi känner ansvar och solidaritet för vår granne.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Boken om NetRoots och Politometern med en samling med politiska bloggar. Glöm inte NetRoots valananlys samt den öppna kriskommissionen
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,