Sitter med en kopp kaffe och lyssnar på en 80-tals lista på
Spotify och kan konstatera att då gjordes det musik… Men kan sedan notera att
det åter har börjat bli lite puls i politiken. Inte i klass med musiken som
strömmar ur högtalarna, men ändå…
Vilka grupper det fanns på 80-talet. En del försöker visst
finnas kvar än idag men det känns en aning tafatt. Man kan säga att grupper
blir gamla men musiken består. Lite parallell med politiken. Grunden det vill
säga ideologin består men gruppen som framför förändras och ibland dyker det
upp en cover. Ibland lyckat ibland katastrofal. Så kommer introt på X-models,
två av oss.
Ser hur Reinfeldt försöker ta en öl med Cameron medan media
hänger dem över axeln. Cameron utskälld av hela Europa utan Vänsterpartiets ledare.
Reinfeldt utskälld från näringslivstoppen och oppositionstoppen. Två män som
inte ens kan dricka sin gravöl ifred. Undrar vad de skulle lyssna på? ”Det
finns bara två av oss och det är vi” sjunger Efva Attling och kanske är det en
tanke att den går samtidigt som jag skriver om Reinfeldt och Cameron?
Sakta så tonar X-models bort Big in Japan tar över
vardagsrummet. Alphaville som tog mig med storm när de kom. Vägen in till
synth-musiken började här och tog mig vidare till allt tyngre grejer. Depache
Mode, Kraftwerk, DAF mm för att sedan ta mig över mot Cure. Inte bara mitt
lyssnade förändrades utan kläderna följde med. Ensam synthare bland Gyllene
tider och Iron Maiden fans (Men jag gillade det också, en allätare, men
kläderna var snyggare…)
Kan verka lite märkligt då Iron Maiden och Gyllene tider var
mycket mer sosse än synth. Vill minnas att min musikvän var liberal och aktiv i
FPU (Folkpartiets ungdomsförbund) Vi gick på konserter tillsammans och rörde
oss i kretsar med en salig politisk blandning. Från extrema vänstern med
trotskister till långt ut på höger kanten med en del rasistiska inslag. Vi
förenades i musiken från höger till vänster. Musiken som inte var mainstream.
För vart samtal över en fika eller öl med dessa individer så stärkte jag min
ideologiska övertygelse och framförallt min demokratiska tro. Sakta så försvann
vi från varandra och jag skolades in i SSU och punken tog över allt mer. Ebba
Grön blev vid sidan av KSMB husgudar och måste väll erkännas är kvar idag.
Utifrån min början med att artister och grupper inte alltid åldras med behag så
måste jag erkänna att Thåström klarar det och fortsätter utveckla sin musik och
texter. Han är fortfarande relevant och sökande.
Slutar med att politiken och politiker många gånger också
har ett bäst före datum men få verkar medvetna om det. De som tyvärr är
medvetna om detta väljer som oftast att kliva av allt för snabbt medan de andra
blir kvar. Vilken grupp jag tillhör låter jag er bedöma… Men ska nog inte sitta
kvar på samma stol allt för länge till. Andra kan behöva stolen och träsmaken
kan sprida sig till huvudet och då blir det inte mycket gjort…
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle,kultur,personligt,Vimmerby
