Demokratins dilemma...

Läser ett inlägg om att staten ska ta över beslutanderätten i vissa kommunala frågor. Det vill säga att låta den lokala demokratin stå tillbaka för den nationella demokratin. Det är alltid lätt att skrika på lagstiftning när inte folkets företrädare gör som jag vill… Det är demokratins dilemma.

Under Almedalen var det Vänsterpartiet som ville in och ändra i grundlagen gällande utförsäljningar av vår gemensamma egendom.  Nu är det socialdemokraten och förra riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand som skriker på nationella lagar. Men någonstans så glöms det bort att de kommunpolitiker som driver igenom utförsäljningar blivit framröstade i allmänna val inte bara en utan flera gånger för just den politiken. Vi må ogilla det men det är demokrati. Börjar vi svikta på detta och lagstifta så fort en majoritet inte gör som vi vill är vi ute på en farlig väg. För i detta fall är det socialdemokrater och vänsterpartister som vill reglera i lag vad som får göras. Men nästa gång lägger moderater en lag som tvingar till utförsäljning… Vissa frågor är inte så bekväma om man drar ut frågan i hela sin längd, vilket allt för få gör. I sakfrågan är jag ense om att man bör försvåra utförsäljning av våra gemensamma egendomar. Att en tröghet bör in i systemet. Men vilken väg som är bra och inte heller hindrar, utan utvecklar demokratin är frågan. Om staten väljer att allt för hårt styra och lämna nonsensfrågor kvar på den lokala nivån så kommer demokratin få sig en nedgång. Varför ska väljarna engagera sig i den lokala demokratin om de i det närmaste är tandlös?

Men frågan är inte heller så enkel då vi samtidigt vill hålla samman landet och att vart man än bor ska kunna garanteras i det närmaste likvärdig service av det offentliga. Att veta att ungarna får en bra skolgång, att ens föräldrar får en härlig ålderdom och när jag blir sjuk får den vården som jag behöver. Balansen mellan att avgöra detta lokalt och att alla har samma förutsättningar är nyckeln som politiken måste klara av att hantera.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om när socialdemokraterna var ett folkrörelseparti med ett fungerande facklig/politisk samverkan. Hur de fackliga företrädarna ute på arbetsplatserna kunde fånga upp vad som ansågs av vikt och man enkelt fick in signalerna i partisystemet och kunde möta upp. Antingen lokalt eller nationellt utifrån var signalerna kom ifrån. Idag så saknas det. Känns inte som partiet är ute och lyssnar av på samma sätt. Sprida skurar som inte ger den där heltäckande bilden av hur landet faktiskt mår. Bilden som inte en PR-byrå med en undersökning på 1000 tillfrågade ger. Bilden av vad som anses måste göras. Kunna sortera om det är lokalt eller nationellt som förslaget ska läggas.

Om vi går tillbaka så är en majoritet emot vinster i välfärden men samtidigt så är det flera kommuner som har framröstade politiska ledningar som för en politik som just ser till att det blir vinster i välfärden. De är inga tillfälliga majoriteter utan majoriteter som fåt förnyat förtroende i val efter val. Ibland så är det även partier från i stort sett alla riktningar som delar på detta för att vinna val.  Frågan är med det inte så enkel. Om väljarna ville ha vinstförbud hade de bara kunnat signalera detta i de val som sker, men där märks det inte. Något annat måste ligga bakom de svar som opinionsföretagen får och den praktiska vardagen.

Till sist ett ytterligare dilemma. Hur vi styr med tre nivåer-kommun, regionalt och riksdag- som alla

tre kan ha olika majoriteter. Tre olika syn på samhällets utveckling. Tre olika uppdrag från väljarna. Till och med samma väljare. Inte alltid en väljare är konsekvent rakt igenom utan tänker än si än så och har sin fulla rätt at så göra. Mycket handlar om partiets oförmåga att kommunicera ut helheten utan att istället jaga billiga röster på de små frågorna om vart lyktstolpar ska stå och färgen på parkbänkarna. Få vågar lyfta frågorna som är avgörande för den framtida samhällsutvecklingen. De mer komplexa frågeställningarna som är mer avgörande för en kommuns framtid eller landets sjukvård. Men om man sedan tar helheten och inte vinner alla nivåer så klarar man inte att genomföra sin politik och åter så hamnar man lätt i parkbänkens färg som vi kan påverka oavsett vem styr riket och region…

Demokratins dilemma är samtidigt dess tjusning. Det som gör att vi dagarna i ända försöker finna svaret på hur vi går vidare. Är demokratin den slutgiltiga beslutsformen eller finns det något bättre för att göra fler delaktiga i samhällets utveckling? Ibland svara vi ja men ofta så tvekar vi. Åter så är vi fast i demokratins dilemma…

Media mm: Johan Westerholm tänker också till på demokratin. SvD,

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, Demokrati, Vimmerby, Socialdemokraterna, Facket, privatisering,