Våld. Det har efter gårdagens attack från Nazister på
barnfamiljer i Kärrtorp har dekommit upp en debatt om när våld är acceptabelt. För
egen del är svaret enkelt. Aldrig. Vi har ett våldsmonopol i Sverige som består
i polis och militär. De har det demokratiska uppdraget att försvara demokratin
och vår rätt att göra sig hörda.
Såg att min blogg var länkad till Svenssons blogg (en av de
större på vänstersidan) Jag blir orolig när jag läser detta” Lagbrott innebär
konfrontation med de som bestämmer i samhället och deras vakthundar. Kamp mot
makten och för ökad demokrati innebär konfrontation med makten och deras
våldsapparat i form av polis och militär. Det kommer ibland att innebär att
vänstern blir tvungen att försvara sig med våld mot maktahvarnas våldsapparat.
Det är en demokratisk rättighet att göra det i kamp för mer demokrati. Det
anser så vitt jag kan förstå alla Sveriges riksdagspartier så därvidlag är
vänsterns uppfattning inte på något sätt avvikande. Genom att förhandla med oss
kan våldsapparaten undvika våld. För vi i vänstern vill undvika att ta till
våld, men anser oss att ha rätt att göra det om vi blir angripna. Oavsett om
det är polisen eller våldsamma nazister som angriper oss. Nåt våldsmonopol är
det knappast aktuellt att erkänna.
Kort sagt, utredningen är inte helt bottenlöst dålig. Men
den är otillräcklig när det gäller att bekämpa den våldsammaste och mest
problematiska extremismen (en del sossar har fått en hel del om bakfoten
gällande detta (här det länkat till mig, reds anm)). Högerextremismen som ju till och med är företrädd i riksdagen.
Precis som alltid är det därför upp till oss antirasister på gatan och på nätet
samt oss inom vänstern att bekämpa rasister, fascister, nazister och
högerextremister. Myndigheterna blundar och bagatelliserar. Det såg vi inte
minst i Kärrtorp igår.” För mig är det att mana till våld. Att ta lagen i egna
händer om det som samhället beslutar inte passar. Det är en skillnad gentemot
civil olydnad mot makten i form av ickevåldsdemonstrationer av olika slag. Här
frammanas våldet som verktyg för att förändra samhället. Det är inte för mig en
väg framåt utan bakåt, långt bakåt.
Demokratin handlar om samtalet och hur vi med det övertygar
varandra om rätt och fel. Hur vi med samtalet utvecklar samhället i den ena
eller andra riktningen. Att vi har ett rasistiskt parti som tagit sig in i våra
beslutande församlingar försvinner inte med järnrör. Mycket handlar om att
komma tillrätta med de orättvisor som finns och de klyftor som växer sig allt
starkare. Både i ekonomiska tal och i ett utanförskap från samhällsgemenskapen.
Där är grogrunden till extremism. Där finner dessa rörelser finner näring och
tillåts växa. Med våld så försvinner inte den grunden utan det handlar om
politiska beslut på olika nivåer.
Men där finns problemet i sin enkelhet. Partierna står
handfallna och verkar inte lita på sina egna idéer och då särskilt mitt eget
parti. Socialdemokratin har genom åren varit en garant för en rättvis politik
som sett till att folk har fått utbildning och arbete. Grunden i vårt
välfärdssamhälle. Väljarna känner idag sig osäkra på om vi även står för det nu
eller om trianguleringen med de övriga partierna är viktigare.
Sedan så måste polis och militär ha medborgarnas förtroende för att klara sitt uppdrag. Igår verkar det ha klickat och det är viktigt att polisen utvärderar vad som gick fel och rättar till de brister som kan finnas. Men det finns ingen annan som kan ingripa. När det förs resonemang att man måste ta med järnröret till en demonstration för att kunna försvara sig är vi fel ute.
Så våld har inte flyttat de demokratiska positionerna framåt
utan tvärtom vridit klockan tillbaka till ett mer totalitärt samhälle där
makten valt att sluta sig med våldet som ledband.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhälle, ideologi, värderingar, Socialdemokraterna, sverigedemokraterna, Demokrati, polis, våld,
