20140113

I nöd och lust

Jag ser två strider som utvecklar sig efter helgen. Den ena om vinsterna i välfärden och den andra om försvaret. Försvarsstriden handlar inte om att vinna valet för sakfrågan, utan om förmågan att leda landet i nöd och lust. Men den första är det själva sakfrågan som är viktig och inte heller med det troligt att valet vinns med denna. Om så var fallet hade Vänsterpartiet varit landets största parti och det är de inte…

Så när helgen är över kommer ännu en undersökning där de stora partierna ligger rätt stilla. Generellt är det små växlingar som man inte kan dra för stora växlar på. Visst finns det bland hästsossarna en begynnande segerdans men jag tycker att partiledningen har lärt sig läxan från 2010 och håller huvudet svalare än då.  Men om de sedan klarar av att formulera en politik som upplevs som trovärdig och ett ledarskap som upplevs som stabilt för väljarna är en annan fråga. Stefan Löfven är enligt undersökningar nästan i kapp Fredrik Reinfeldt i popularitet, men min bild är mer att Reinfeldt sänker sig själv än att Löfven lyfter på egen hand.

Så vad är det som avgör valet? Dels är det konkret hur stort stöd Sverigedemokraterna får. Det andra är vilka partier som kommer finnas kvar i riksdagen efter att valet är klart. De parti/grupp som på bäst sätt klarar av att presentera ett regeringsalternativ som upplevs trovärdigt av väljarna kommer också få deras stöd. Här ska jag vara tydlig med att väljarna inte köper den sittande Alliansen som trovärdig med en till två partier klart under fyraprocentsspärren. Det rödgröna alternativet är inte heller självklart. Men för den delen söker jag inte ett blocköverskridande alternativ som första val utan att de rödgröna blir tydligare med vad de kan erbjuda. Visst har Löfven gjort klart att han efter valet formerar ett lag som får bäring i riksdagen. Ett lag som får ett stabilt underlag att regera under den kommande mandatperioden. Att den socialdemokratiska politiken ska lysa starkt i detta lag. Sunt kan jag tycka, men frågan är om väljarna kommer nöja sig med det. För sedan 2006 så har blockpolitiken förstärkts både i retoriken och det praktiska vardagliga politiska arbetet. Väljarna har sett utvecklingen och kan vara mer fast i den än vi anar.


Så jag började med försvaret och vinsterna i välfärden. Genom att partierna inte verkar ligga så långt ifrån varandra i dessa frågor, inte som de upplevs i alla fall och i skolan så knuffas de på samma ruta verkar det som om det inte blir sakfrågor som avgör valet. Allt kokas ner till ledarskapet. Vem klarar av att leda landet i nöd och lust de kommande åren?

Media mm: Ab, DN, DN2SVT,